Ibland får jag chansen att besöka och skriva om utställningar. I det här fallet var jag ombedd att skriva en reflektion över Tori Wrånes och Phoebe Boswell med visst fokus på deras kreativa process. Jag gjorde en djupdykning ner i deras fantastiska världar och det här är resultatet:
Reflektion i dialog - Tori Wrånes och Phoebe Boswell
Jag är glad över att jag valde att se Tori Wrånes utställning på Göteborgs konstmuseum innan jag såg Phoebe Boswells utställning på Göteborgs konsthall. När de två jämförs går nämligen Boswell segrande ur striden. Wrånes hade aldrig en chans. Därför väljer jag istället att se dem i dialog med varandra.
Wrånäs taktila sinnliga konst tar tag i mig. Vi är inget annat än kladdiga troll som kämpar. När gutturala huffanden och knarrandet av gungande läderkläder i Wrånes “your next vacation is calling” blandas med en besökares poppiga telefonsignal får jag flashbacks till stängningsdags på Park Lane. När klockan är fem, ljuset tänds och obönhörligen avslöjar oss för vad vi verkligen är: våra behov, äta, föröka sig, sova. Djur. Troll.
Wrånes tar sig an temat om normer inifrån. Vi är alla främlingar, hon är en av oss. Hennes undersökning med ljud, skulpturer, rörlig bild och tavlor som är kartor över händers utforskande, tvingar mig att uppleva hennes utställning med hela mitt sinne. Tvingar mig att föreställa mig hur materialet känts under hennes händer. Finns kvar hos mig på kvällen när jag lagar mat till min dotter. När vi ska baka och jag knådar deg. Senare när min dotter lagt sig och har en mardröm så gråter hon i sömnen. Huffar. Vaggar fram och tillbaka för att stilla sig. Lutar sig till slut emot mig och tystnar. Närhet. Kontakt. Lugn.
Phoebe Boswell undersöker metodiskt. Hennes person och känslor finns med, men hon har gjort det här förut. Hon har en process som hon följer, ett tema som är förkroppsligat och yrkesskicklighet i sina målningar och teckningar. Hennes konst sker i huvudet, inte i kroppen. Hon teoretiserar. Ställer sig på axlarna av tidigare kreatörer och ropar ut sitt budskap med en klar och tydlig stämma. Hon förekommer de som av inneboende konventioner skulle avfärda hennes kropp och hennes budskap. Hon är den främmande kroppen. Den som det reageras på. Hon är också den spegel som vänds emot mig som besökare. Jag tvingas välja, är jag på hennes sida, eller är jag ignorant.
I dialog med varandra gör Boswell och Wrånes mig som besökare medveten om mitt eget jag. Min egen kropp och min plats i ett hierarkiskt samhälle. Boswell går steget längre, hon tvingar mig att ta ställning. Tvingar mig inte bara att ta in eller avfärda utan också välja roll. Men det steget hon tar är en balansgång. Hennes konst kräver en besökare som tar till sig en större diskussion, ett resonemang och ett förskjutande av en gammal världsbild. Ändå är det svårare att avfärda Boswell än Wrånes. Just tack vare hennes teoretiserande.
När jag tittade på Wrånes videoinstallation gick ett välklätt medelsvensson-par förbi. Mannen muttrade: “Ja, en undrar ju hur de där människorna mår egentligen.” De avfärdade Wrånes som mentalt labil baserat på hennes konst. Att vara så sinnlig att en kan uppfattas som mentalt sjuk är en lyx som en svart kvinnlig konstnär inte kan unna sig.